Döden är ett val?
Är döden en rättighet? Att det är något vi inte kan undkomma, hur hårt vi än försöker, är en självklarhet. Jag tror heller inte på "ett liv efter detta", inget helvete eller himmel väntar mig när jag har kommit undan denna värld. Men har man rätt att själv välja tillfälle - och kanske till och med sätt?
Och om så, vad ska räknas som giltiga skäl? Och vem har rätt att invända? Vad är det som skulle krävas - att man är fullt psykiskt frisk för att få fatta ett sådant beslut? Men vem skall avgöra detta? Och kan det inte argumenteras för att om man är fullt fysiskt frisk och vill dö att man då är psykiskt sjuk?
Det beror ju iofs på hur man definierar psykisk sjukdom... Men varför är det aldrig någon som talar om döden längre? Jag vet inte om det fanns en tid när talandet om det var mer utbrett, men jag är säker på att det fanns en tid när döden inte var så avlägsen som den tycks oss idag.
Det fanns en tid när man levde såpass tätt tillsammans att man såg de äldre dö framför ens ögon, och jag vet att det fortfarande är så på många ställen i världen idag. Döden var en del av ens liv. Kanske man då inte behövde tala om det, för det var något mer naturligt?
Men är denna extrema rätten till val ett utslag av vårt postmodernistiskt influerade samhälle, där allting är relativt och sanningen har ersatts av sanningar? Och om så, skall man bara "go with the flow", eller försöka att vända tillbaka tiden, eller hitta en alternativ väg framåt som innebär att det inte är självklart att man skall få välja allting?
Rent spontant känner jag att döden (hur och när) borde vara en rättighet. För mig, för dig och för alla - förutom dem jag älskar, för de skall finnas vid min sida för alltid. :-)
(Läs Sarah Britz artikel i GP här.)
Och om så, vad ska räknas som giltiga skäl? Och vem har rätt att invända? Vad är det som skulle krävas - att man är fullt psykiskt frisk för att få fatta ett sådant beslut? Men vem skall avgöra detta? Och kan det inte argumenteras för att om man är fullt fysiskt frisk och vill dö att man då är psykiskt sjuk?
Det beror ju iofs på hur man definierar psykisk sjukdom... Men varför är det aldrig någon som talar om döden längre? Jag vet inte om det fanns en tid när talandet om det var mer utbrett, men jag är säker på att det fanns en tid när döden inte var så avlägsen som den tycks oss idag.
Det fanns en tid när man levde såpass tätt tillsammans att man såg de äldre dö framför ens ögon, och jag vet att det fortfarande är så på många ställen i världen idag. Döden var en del av ens liv. Kanske man då inte behövde tala om det, för det var något mer naturligt?
Men är denna extrema rätten till val ett utslag av vårt postmodernistiskt influerade samhälle, där allting är relativt och sanningen har ersatts av sanningar? Och om så, skall man bara "go with the flow", eller försöka att vända tillbaka tiden, eller hitta en alternativ väg framåt som innebär att det inte är självklart att man skall få välja allting?
Rent spontant känner jag att döden (hur och när) borde vara en rättighet. För mig, för dig och för alla - förutom dem jag älskar, för de skall finnas vid min sida för alltid. :-)
(Läs Sarah Britz artikel i GP här.)
Kommentarer
Trackback
