Vem skriver man för?
Som tex: Vem skriver man egentligen för? Det beror naturligtvis på vad man skriver. En roman riktar sig till en annan publik än en B-uppsats. En dikt är till för någon annan än en insändare i GP. Eller inte nödvändigtvis andra personer, men andra delar av de personerna.
Men vem skriver man bloggen för? Jag har inte direkt många som läser min blogg, det är inte direkt många som kommenterar den eller lämnar något som helst spår att de har varit här förutom i statistiken. Så varför fortsätter jag skriva? Jag har ingen längtan att bli nästa stora bloggfenomen. Så finns det en mening med att skriva en blogg om man inte har en publik?
Finns det någon mening med att skriva om ingen läser det?
Det känns lite som den urgamla frågan om ljudet i skogen (som jag antar att ni alla känner till, om ni inte gör det går det ungefär såhär: Om ett träd faller i skogen och ingen finns där och hör det, har det då verkligen avgett ett ljud?)
Men även om det finns en publik, skriver man egentligen för den? (Startar man sin blogg i förhoppningen att många skall läsa den, begrunda den, kommentera den och reagera på den? Är det ett nödvändigt kriterium för att starta en blogg? Och om man inte uppfyller dessa krav, utan nöjer sig med att några få personer läser då och då, är man då ingen "sann" bloggare?)
Men det var en utläggning. Säg att man har en blogg med många läsare, skriver man då verkligen för dem? Läsarna är ju anonyma tills de avger en kommentar, och inte ens då får man veta deras "riktiga" jag (om nu något sådant existerar). Skriver man för en anonym massa?
Det antar jag att de flesta personer som publicerar något gör. Författare, journalister osv... Alla skriver de för personer som de inte känner. Men vad är meningen med det? En bloggare öser ur sig saker som de oftast inte kan/vill säga IRL, ansikte mot ansikte med en annan människa. En bloggare gömmer sig bakom anonymiteten. Innebär detta att en bloggare är feg? Har vi iochmed Internet gått in i feghetens tidsålder, när allting göms bakom hårddiskar och skärmar (och allt det andra som en dator består av)?
Eller är det helt enkelt så att majoriteten av det som skrivs, oavsett om det är i nätform eller ej, är till först och främst för den som skriver? Skrivande är en egogrej, en egotrip, ett narcissistisk barn på "papper"...
Om det är så kommer nästa fråga: Varför läser man?
Jag har haft liknande funderingar, vem är det man skriver för egentligen. Eller är det bara för min egen skull, för att få ur mig lite grejer och kanske roa någon på vägen? Jag har dock kommit till den punkten då jag vet att många i min bekantskapskrets/klass/skola läser och kan då inte skriva vad jag egentligen vill. För då kommer det där med feghet. Jag kan ju inte skriva något i bloggen som jag inte kan säga i verkligenheten.
Fiskarflickan: Jag börjar fundera om det när någon mening alls att ha en blogg om man inte kan skriva vad man vill? Är det inte så att en blogg bör vara anonym, för att undvika sådana problem? Tyvärr vet jag att vänner och folk som känner mig läser min också...
Jo, så här i efterhand så hade jag nog hellre bloggat anonymt. Men jag vill ändå inte starta en ny blogg nu. Och den jag har går omöjligt att göra anonym. Men en dag kanske jag vaknar upp och känner mig ovanligt motiverad till allt och startar en ny blogg där jag är okänd och alla mina läsare (om jag får några) är okända. Inga vänner och bekanta. Och om det nu är någon vän eller bekant som hittar dit så vet dom ju ändå inte vem jag är!
Jag bloggar anonymt och det är riktigt skönt!! :)
