Das Boot
OBS! Spoilervarning!!!
Ibland, speciellt om nätterna, kommer konstiga tankar upp i mitt huvud (inte för att jag vet varför tankar kommer upp i ens huvud, de borde ju skapas där. Men det kanske har att göra med att de kommer upp till ytan, dvs medvetandet. Men whatever...). De är ofta en blandning av minnen och mer nutida händelser. Let's give you an example:
När jag skulle "ta studenten" som det inte alls heter när man går ut folkhögskola, men whatever, skulle vi göra en klassresa. Men vi hade inga pengar så vi köpte varsitt Göteborgspass och turistade runt i Göteborg. Detta innebar bland annat åktur med Paddan (first time for me actually), Liseberg (not first time, thank you very much) och en tripp till Göteborgs Maritima Centrum (eller vafan det nu heter). Vid det sistnämnda har de en ubåt förtöjd i hamnen som man kan gå ner i och det är läskigt och trångt (jag avskyr båtar i vanliga fall och numera vet jag också att jag avskyr utbåtar ännu mer) och klaustrofobiskt och annan skit.
Men innan vi gick ner i den där förbannade ubåten berättade en tjej i klassen, Satu, för mig att hon var övertygad om att hon i ett tidigare liv hade varit del av en ubåtsbesättning under andra världskriget. Och naturligtvis hade ubåten blivit bombad och den hade sjunkt och alla hade drunknat.
Idag tittade jag på den gamla filmen Das Boot, utbåtsfilmen som i Director's Cut-versionen är över 3,5 timmar lång. Varför jag gjorde detta kan inte jag svara på, även om jag faktiskt efter ett tag kom in i den där långsamma berättelsen och nästan sögs med, trots att filmen inte var jättebra. *flin* Anyways. Här kommer spoilern, för er som vill sluta läsa nu (om ni inte redan har sett filmen, vilket ni säkert har, för det har de flesta, förutom jag som inte ens har sett Titanic): Det finns en scen när den tyska ubåtsbesättningen (som filmen handlar om) lyckas skicka torpeder mot brittiska fartyg och träffa! (Congrats, you nazi-fuckers) Men en av fartygen, båtarna, skeppen, whatever (ni sjöflickor kommer säkert att berätta för mig vilket som är korrekt) sjunker in, utan brinner! Och då bestämmer sig tyskarna för att skicka iväg en torped till (kan förresten någon berätta för mig varför det heter torped under vatten och missil i luften, är det någon skillnad???) för att sänka fartyget, skeppet, båten... De gör så, men inser att "oj, det är folk kvar som ingen har räddat och som nu brinner tack vare en explosion eller flera". Och naturligtvis hoppar de brinnande britterna (funny thing to say out load, btw) ner i vattnet och simmar mot ubåten som de ser.
Ubåten backar långsamt och kaptenen förklarar att de inte kan ta fångar.
Och när jag såg detta tänkte jag (med min oerhört logiska hjärna som alltid fungerar så utmärkt väl i ALLA lägen) att Satu hade fel. Hon var inte ubåtsbesättningsman, hon var en av de där britterna som brann och hoppade ner i vattnet för att drunkna.
Smart tänkt av mig, eller hur?????????????
Varför fungerar min hjärna på detta vis? Varför envisas den med att göra totala felkopplingar och sedan göra nästan vadsomhelst för att övertyga mig om att den har rätt????? Stupid motherfucking brain, stop it! Stop I say!!! Or I will cut you out with a butterknife. Which may hurt a lot, but I DON'T CARE!!!!
Anyways. Kan någon smart person förklara detta för mig????????
Ibland, speciellt om nätterna, kommer konstiga tankar upp i mitt huvud (inte för att jag vet varför tankar kommer upp i ens huvud, de borde ju skapas där. Men det kanske har att göra med att de kommer upp till ytan, dvs medvetandet. Men whatever...). De är ofta en blandning av minnen och mer nutida händelser. Let's give you an example:
När jag skulle "ta studenten" som det inte alls heter när man går ut folkhögskola, men whatever, skulle vi göra en klassresa. Men vi hade inga pengar så vi köpte varsitt Göteborgspass och turistade runt i Göteborg. Detta innebar bland annat åktur med Paddan (first time for me actually), Liseberg (not first time, thank you very much) och en tripp till Göteborgs Maritima Centrum (eller vafan det nu heter). Vid det sistnämnda har de en ubåt förtöjd i hamnen som man kan gå ner i och det är läskigt och trångt (jag avskyr båtar i vanliga fall och numera vet jag också att jag avskyr utbåtar ännu mer) och klaustrofobiskt och annan skit.
Men innan vi gick ner i den där förbannade ubåten berättade en tjej i klassen, Satu, för mig att hon var övertygad om att hon i ett tidigare liv hade varit del av en ubåtsbesättning under andra världskriget. Och naturligtvis hade ubåten blivit bombad och den hade sjunkt och alla hade drunknat.
Idag tittade jag på den gamla filmen Das Boot, utbåtsfilmen som i Director's Cut-versionen är över 3,5 timmar lång. Varför jag gjorde detta kan inte jag svara på, även om jag faktiskt efter ett tag kom in i den där långsamma berättelsen och nästan sögs med, trots att filmen inte var jättebra. *flin* Anyways. Här kommer spoilern, för er som vill sluta läsa nu (om ni inte redan har sett filmen, vilket ni säkert har, för det har de flesta, förutom jag som inte ens har sett Titanic): Det finns en scen när den tyska ubåtsbesättningen (som filmen handlar om) lyckas skicka torpeder mot brittiska fartyg och träffa! (Congrats, you nazi-fuckers) Men en av fartygen, båtarna, skeppen, whatever (ni sjöflickor kommer säkert att berätta för mig vilket som är korrekt) sjunker in, utan brinner! Och då bestämmer sig tyskarna för att skicka iväg en torped till (kan förresten någon berätta för mig varför det heter torped under vatten och missil i luften, är det någon skillnad???) för att sänka fartyget, skeppet, båten... De gör så, men inser att "oj, det är folk kvar som ingen har räddat och som nu brinner tack vare en explosion eller flera". Och naturligtvis hoppar de brinnande britterna (funny thing to say out load, btw) ner i vattnet och simmar mot ubåten som de ser.
Ubåten backar långsamt och kaptenen förklarar att de inte kan ta fångar.
Och när jag såg detta tänkte jag (med min oerhört logiska hjärna som alltid fungerar så utmärkt väl i ALLA lägen) att Satu hade fel. Hon var inte ubåtsbesättningsman, hon var en av de där britterna som brann och hoppade ner i vattnet för att drunkna.
Smart tänkt av mig, eller hur?????????????
Varför fungerar min hjärna på detta vis? Varför envisas den med att göra totala felkopplingar och sedan göra nästan vadsomhelst för att övertyga mig om att den har rätt????? Stupid motherfucking brain, stop it! Stop I say!!! Or I will cut you out with a butterknife. Which may hurt a lot, but I DON'T CARE!!!!
Anyways. Kan någon smart person förklara detta för mig????????
Kommentarer
Trackback
