charlyene against the world

Det finns anledningar till att jag älskar böcker. Och nu pratar vi inte om att jag älskar böcker som i att jag läser några stycken då och då - nej, jag ÄLSKAR böcker. Under det föregående året läste jag ca 280 böcker. Det är över fem böcker i veckan. Tro mig, om jag skulle stranda på en ö utan andra människor skulle jag inte dö av svält, jag skulle dö av längtan till det skrivna ordet.

Men som sagt - det finns anledningar till att jag älskar böcker. Jag lärde mig läsa i skolan, så som de flesta barn. Jag kan inte minnas att jag var överdrivet duktig på det, eller att jag lärde mig snabbare än alla andra. Jag upptäckte bara en dag att det fanns det skrivna ordet och att det skrivna ordet talade till mig. (Eller tilltalade mig om ni så vill...) Redan i lågstadiet rasade jag mig igenom bok efter bok. Det blev ännu viktigare när jag gick i mellanstadiet, eftersom jag då förlorade många vänner och sumpade chansen att "make new ones".

Första stora serien jag tog mig igenom var Margit Sandemo's "Sagan om Isfolket". Den andra var Belgarion-böckerna. Efter det läste jag nästan allt jag kom över. Timmar efter timmar spenderades i mitt lilla rum hemma, isolerad från omvärlden, med en bok i handen.

Jag försvinner in i böcker, jag sugs tag av dem (om de är bra) och fastnar. Jag har inget till övers för att läsa böcker som jag tycker är tråkiga, oh nej, jag är inte så dogmatisk. Men en bra bok är bättre än sex. Världsfrånvänd kan ni kalla mig, och det ligger mycket sanning i det. Men böcker är min tröst, min lisa, kalla det va fan ni vill.

Så jag började läsa för att jag var tvungen, jag fortsatte för att jag stänga ute världen. Och det är fortfarande lite så - jag älskar känslan av att låta världen omkring mig blekna och istället fångas av de där svarta bokstäverna på det vita pappret. Men jag älskar numera också känslan av böcker. Att kunna ta i dem, stryka dem över pärmen, öppna en bok för första gången (lite försiktigt om den är ny och stel), läsa igenom innehållsförteckningen, kolla när den är utgiven. Och så dyker man...

Jag älskar att hålla i böcker, handha dem och äga dem. I min bokhylla (eller rättare sagt mina bokhyllor) har alla böcker ett nummer, en klassificering och jag älskar att påta med dem. De står i nummerordning, förutom de som jag inte har läst ännu - de har fått en hylla för sig själva, längst ner.

Jag kan inte förneka att jag älskar kunskapen som finns i begravd i böckerna, tankarna efteråt, minnena och känslan av att ha varit med om något nytt. Jag älskar idéhistoria och Sartre. Margaret Atwood och "Inte som andra döttrar". Jag älskar sociologiska och politiska böcker. Men jag är kräsen. Mycket kräsen. Jag älskar böcker som ägodelar, och som ett sätt att minnas det förflutna.

Idag läser jag mest faktaböcker, gärna populärvetenskap eller historia, men också som tidigare nämnts sociologi och psykologi. Jag äger en Bibel, men inte Koranen (än). Jag dras till böcker som jag har hört något om tidigare, men att gå i en bokaffär för att spontanköpa böcker är än härligare. De ropar till mig från hyllorna. Så jag läser Nietzche och Foucault för att jag bör. Jag läser kurslitteratur för att jag har valt att plugga. Jag läser populärhistoria för att jag inte står ut med skönlitteratur, med vissa speciella undantag.

Jag beundrar Peter Englund och Anthony Giddens. Jag står inte ut med andliga böcker, de får det att krypa i skinnet på mig. Men däremot läser jag gärna om religion. Jag finner Habermas svår och Sartre roande.

Jag har alla mina böcker uppskrivna i en lista på datorn. De har nummer och färg efter status. Numret kommer från en fix idé jag fick i februari förra året då alla böcker skulle numreras och jag skulle läsa om dem för att skriva recensioner på dem. Jag har kommit så långt att jag har läst alla böcker (eller iaf försökt att läsa, de är ibland drygtråkiga) som jag ägde förra året eller köpte förra året, förutom en. Och alla har fått en recension. Färgen är blå om jag har försökt att läsa dem, men inte läst ut dem (om de var för tråkiga, för svåra eller jag helt enkelt inte hade lust - jag läser aldrig om det inte är roligt, inte ens kurslitteratur). Den är grön om boken är avklarad. Den är röd, ilsket röd, om boken ännu inte är ens påbörjad.

Varje bok som är avklarad ställs på sin plats efter nummer och jag kan bara inte vänta tills jag kan plocka fram en ny. Jag drar med handen över bokryggarna, stannar till och plockar ut en. Jag läser baksida och framsida och ser efter vilken upplaga boken har. Jag sätter mig i soffan eller sängen och öppnar den. Och bryr mig inte om något annat.

Jag älskar att jag inte är dyslektiker. Jag är mer tacksam över det än att jag existerar. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag blev blind - talböcker lockar mig inte, annat än som sömnmedel.

Jag mumlar inte när jag läser eller drar med fingret över sidan. Jag hoppar fram och tillbaka över sidan, för jag kan varken motstå frestelsen att gå händelserna i förväg, eller hoppa över något i en riktigt bra bok. Jag dricker te eller vatten när jag läser, men ofta blir vattnet varmt och teet kallt, eftersom jag glömmer bort det.

Jag läser gärna flera böcker på samma gång, så att jag kan välja efter humör.

Förstår du nu varför jag älskar böcker? Inte? Okej då, men jag gav ett försök till förklaring iallafall.