Om kärlek
På uppmaning av Trollhare tänker jag skriva ett inlägg om kärlek. Eller rättare sagt jag tänkte.
Jag tänkte skriva om hur jag inte tror på kärlek egentligen, att det är ett val precis som kön, sexualitet osv. Jag tänkte skriva om hur jag anser att visst kan man tycka om människor, men att älska dem? Det är ett val man gör. Oavsett om det gäller din partner, dina partners, din katt eller dina barn. Det finns inget som heter olycklig kärlek, om du har råkat ut för det är det bara för att du har ramlat i den Stora Fällan, nämligen att du har gått på samhällets lögn om att kärlek är något som händer, utan att du kan hjälpa det.
Cyniskt eller hur?
Och nu kommer någon att säga: "Så pratar bara människor som aldrig har varit kära". Fel! Jag har varit kär, jag har älskat. Jag älskar fortfarande, så djupt och grundligt att det är skrämmande. Men jag valde att göra det. Inte instrumentellt rationellt, inte målrationellt, utan för att jag ville. Jag hade kunnat säga: Nej, jag vill inte, jag tänker inte. Och så hade det varit bra med det. Det är inte förnekande, det är ett val. Men det gjorde jag inte.
Eller så kommer någon säga: "Så pratar bara människor som har blivit sårande, som vill skydda sig själva". Fel! Jag kan inte förneka att jag har blivit sårad, ganska så rejält också. Men jag vågar fortfarande öppna mig, jag vågar bli älskad tillbaka och jag tar emot den kärleken (precis som jag ger) med glädje.
Så är jag cyniker? Eller en obotlig romantiker som tror att det finns människor som berör en så djupt att man vill spendera resten av sitt liv med dem?
Eller är jag bara en konstig queer-teoretiker som står där och säger att du duger?
Välj själv. Jag tror på kärleken. Bara inte den kärleken som alla andra verkar tro på.
Jag tänkte skriva om hur jag inte tror på kärlek egentligen, att det är ett val precis som kön, sexualitet osv. Jag tänkte skriva om hur jag anser att visst kan man tycka om människor, men att älska dem? Det är ett val man gör. Oavsett om det gäller din partner, dina partners, din katt eller dina barn. Det finns inget som heter olycklig kärlek, om du har råkat ut för det är det bara för att du har ramlat i den Stora Fällan, nämligen att du har gått på samhällets lögn om att kärlek är något som händer, utan att du kan hjälpa det.
Cyniskt eller hur?
Och nu kommer någon att säga: "Så pratar bara människor som aldrig har varit kära". Fel! Jag har varit kär, jag har älskat. Jag älskar fortfarande, så djupt och grundligt att det är skrämmande. Men jag valde att göra det. Inte instrumentellt rationellt, inte målrationellt, utan för att jag ville. Jag hade kunnat säga: Nej, jag vill inte, jag tänker inte. Och så hade det varit bra med det. Det är inte förnekande, det är ett val. Men det gjorde jag inte.
Eller så kommer någon säga: "Så pratar bara människor som har blivit sårande, som vill skydda sig själva". Fel! Jag kan inte förneka att jag har blivit sårad, ganska så rejält också. Men jag vågar fortfarande öppna mig, jag vågar bli älskad tillbaka och jag tar emot den kärleken (precis som jag ger) med glädje.
Så är jag cyniker? Eller en obotlig romantiker som tror att det finns människor som berör en så djupt att man vill spendera resten av sitt liv med dem?
Eller är jag bara en konstig queer-teoretiker som står där och säger att du duger?
Välj själv. Jag tror på kärleken. Bara inte den kärleken som alla andra verkar tro på.
Kommentarer
Trackback
