Identitet
Jag har börjat tvivla på mig själv igen.
Tvivla på min förmåga att plugga, läsa, kunna saker.
Tvivla på min förmåga att skriva dikter, läsa dikter, bli någon.
Tvivla på min förmåga att någonsin bli frisk, bli "normal", kunna leva ett bra liv.
Jag tvivlar till och med på att jag skall kunna njuta av sommaren.
Jag tvivlar på det faktum att jag skall minnas något av boken som jag läser.
Jag tvivlar på min intelligens.
Och mitt minne.
Anthony Giddens säger att strukturerna börjar i minnet
(fast ändå inte, eftersom de inte blir till förrän man handlar),
eftersom man använder sig av minnet när man handlar.
Borde det då inte vara skönt att glömma?
Men jag vill inte glömma, jag vill bara bli tillfreds med mina minnen.
Bli tillfreds med den jag är
(vem fan det nu är).
Men faktum är att jag inte ens vet vem jag själv är.
Kanske är det för att jag har svårt att tro på att en människa endast har en personlighet.
Kan man säga om mig att jag är ärlig? Ja, men inte i alla lägen.
Kan man säga att jag gillar Eminem? Ja, men han har vissa kassa låtar.
Kan man säga att jag är stolt? Över vissa delar av mig ja, men långtifrån alla.
Men om det är sant att en person inte är en helhet, utan bara flera delar som har sammanfogats...
Hur vet man då vem man är?
Hur vet man vem man är om det alltid finns ett "men"?
Det är lite som kulturer.
Är kulturer en helhet som tvingas på en när man bor i en?
Eller är det ett smörgåsbord som man kan plocka från
och välja bort den där äckliga räksalladen som ser ut som om någon har spytt upp den?
Har postmodernismen och relativismen gått för långt?
Om det inte finns några sanningar, existerar man ens då?
Om inget om dig är sant (och heller inte falskt) existerar du då?
Jag har funderat över detta länge, men inte kommit fram till några svar.
Allting tycks mig relativt och dessutom dynamiskt.
Men kan man ens leva i en sådan värld?
Tvivla på min förmåga att plugga, läsa, kunna saker.
Tvivla på min förmåga att skriva dikter, läsa dikter, bli någon.
Tvivla på min förmåga att någonsin bli frisk, bli "normal", kunna leva ett bra liv.
Jag tvivlar till och med på att jag skall kunna njuta av sommaren.
Jag tvivlar på det faktum att jag skall minnas något av boken som jag läser.
Jag tvivlar på min intelligens.
Och mitt minne.
Anthony Giddens säger att strukturerna börjar i minnet
(fast ändå inte, eftersom de inte blir till förrän man handlar),
eftersom man använder sig av minnet när man handlar.
Borde det då inte vara skönt att glömma?
Men jag vill inte glömma, jag vill bara bli tillfreds med mina minnen.
Bli tillfreds med den jag är
(vem fan det nu är).
Men faktum är att jag inte ens vet vem jag själv är.
Kanske är det för att jag har svårt att tro på att en människa endast har en personlighet.
Kan man säga om mig att jag är ärlig? Ja, men inte i alla lägen.
Kan man säga att jag gillar Eminem? Ja, men han har vissa kassa låtar.
Kan man säga att jag är stolt? Över vissa delar av mig ja, men långtifrån alla.
Men om det är sant att en person inte är en helhet, utan bara flera delar som har sammanfogats...
Hur vet man då vem man är?
Hur vet man vem man är om det alltid finns ett "men"?
Det är lite som kulturer.
Är kulturer en helhet som tvingas på en när man bor i en?
Eller är det ett smörgåsbord som man kan plocka från
och välja bort den där äckliga räksalladen som ser ut som om någon har spytt upp den?
Har postmodernismen och relativismen gått för långt?
Om det inte finns några sanningar, existerar man ens då?
Om inget om dig är sant (och heller inte falskt) existerar du då?
Jag har funderat över detta länge, men inte kommit fram till några svar.
Allting tycks mig relativt och dessutom dynamiskt.
Men kan man ens leva i en sådan värld?
Kommentarer
Trackback
