Waiting for the future
Jag sitter och väntar på att tiden skall gå. Att klockan skall slå 13:28 så att jag kan ta mig ner till spårvagnen för att åka in till stan. Jag skall ha ännu ett möte med min psykiatriker. Och jag är lite nervös...
Jag har väntat så länge på att få hjälp, första gången jag sökte var jag bara 16-17 år (minns inte riktigt exakt). Andra gången var jag 21. Det är mer än 4 år sedan.
Men nu vet jag inte hur jag skall ställa mig till det hela. Jag har så svårt att inse att jag mår dåligt. Det är ungefär som att jag inte känner att jag känner mig nere. Det är så svårt att förklara. Som om jag består av intellekt, kropp och känslor; och de tre delarna hänger inte samman. Descartes dualism har i mig blivit till trialism. Eller kanske trivialism...
No connection
Och hur skall jag kunna förklara för henne såret på min arm? Jag kanske helt enkelt inte skall nämna det. Det känns pinsamt, liksom. Men jag antar att det finns en viss relevans i det...
Jag har väntat så länge på att få hjälp, första gången jag sökte var jag bara 16-17 år (minns inte riktigt exakt). Andra gången var jag 21. Det är mer än 4 år sedan.
Men nu vet jag inte hur jag skall ställa mig till det hela. Jag har så svårt att inse att jag mår dåligt. Det är ungefär som att jag inte känner att jag känner mig nere. Det är så svårt att förklara. Som om jag består av intellekt, kropp och känslor; och de tre delarna hänger inte samman. Descartes dualism har i mig blivit till trialism. Eller kanske trivialism...
No connection
Och hur skall jag kunna förklara för henne såret på min arm? Jag kanske helt enkelt inte skall nämna det. Det känns pinsamt, liksom. Men jag antar att det finns en viss relevans i det...
Kommentarer
Trackback
