Fel
Klockan är efter midnatt och jag borde sova. Men det är så jävla svårt att förmå sig att ta sig till sängen när man vet att man ändå inte har något att vakna till. Mina dagar är grymt ostrukturerade just nu. Ena natten sover jag 3 timmar, andra natten 10. Jag får ingen ordning på det.
Sertralinet har gett mig tillbaka 150 ml koncentrationsförmåga och ett halvt kilo energi. Det är min dagsranson. Jag får tänka mig för innan jag handlar, för annars gör jag slut på energin innan klockan har slagit lunch. Men jag kan iaf läsa lite. Och skriva lite på uppsatsen. Och städa. Och jag orkar en vända in till stan om det finns något som verkligen lockar.
Jag påpekade för Tildus för ett tag sedan att jag inte kan gråta, och hon svarade med en motfråga: "Inte för att vara sådan, men har du något att gråta över?"
Det är en fråga som kräver sin lilla tid att tänka över. Kanske jag inte har något att gråta över, kanske jag inte har något att må dåligt över, kanske borde jag bara sluta upp med det och starta om. Börja på nytt. Men jag kan inte. Tro mig, jag har försökt.
Kanske är det mitt fel att jag mår som jag mår. Kanske borde jag ha försökt hårdare. Kanske borde jag sluta drömma? Drömma om ett liv där jag kanälska (förbjudet ord).
Jag har inte fått tillbaka känslorna. Jag känner mig död inuti. Utbränd. Inte utbränd som i utmattningssyndrom, utan som i att det har brunnit en stor els i mig som nu bara är aska. Det kommer känslor då och då.
Ångest
Sorg
En oförklarlig saknad
Besvikelse
Skam
Skuld
Men så fort jag erkänner att känslorna finns försvinner de. Och kvar finns bara denna tomhet. Och frustrationen över att inte känna något.
Det pinsamma som hände häromdagen var att jag skar upp min arm. Eller rättare sagt båda armarna. Den ena ser ut som ett luffarschack-bräde (som Frugan så fint benämnde det). Den andra har fem stygn i sig. Det var sex från början, men ett ramlade loss idag. Det var inget självmordsförsök, såret sitter på ovansidan av armen. Det var bara ett desperat försök att känna något. Frustrationen got the better of me.
Jag vet att man inte skall prata om sådana saker. Jag vet att det är smittsamt, att det är något som sprider sig som löpeld. Jag tycker också det är pinsamt. Jäkligt pinsamt att jag inte klarar av mitt liv.
Jag har ju inget att klaga över, eller hur? Det finns inget konkret i mitt liv som man kan säga: DETTA ÄR FELET! Hade det varit så hade jag kunnat ändra på det. Så då måste felet ligga hos mig, eller hur?
jag är fel
Sertralinet har gett mig tillbaka 150 ml koncentrationsförmåga och ett halvt kilo energi. Det är min dagsranson. Jag får tänka mig för innan jag handlar, för annars gör jag slut på energin innan klockan har slagit lunch. Men jag kan iaf läsa lite. Och skriva lite på uppsatsen. Och städa. Och jag orkar en vända in till stan om det finns något som verkligen lockar.
Jag påpekade för Tildus för ett tag sedan att jag inte kan gråta, och hon svarade med en motfråga: "Inte för att vara sådan, men har du något att gråta över?"
Det är en fråga som kräver sin lilla tid att tänka över. Kanske jag inte har något att gråta över, kanske jag inte har något att må dåligt över, kanske borde jag bara sluta upp med det och starta om. Börja på nytt. Men jag kan inte. Tro mig, jag har försökt.
Kanske är det mitt fel att jag mår som jag mår. Kanske borde jag ha försökt hårdare. Kanske borde jag sluta drömma? Drömma om ett liv där jag kan
Jag har inte fått tillbaka känslorna. Jag känner mig död inuti. Utbränd. Inte utbränd som i utmattningssyndrom, utan som i att det har brunnit en stor els i mig som nu bara är aska. Det kommer känslor då och då.
Ångest
Sorg
En oförklarlig saknad
Besvikelse
Skam
Skuld
Men så fort jag erkänner att känslorna finns försvinner de. Och kvar finns bara denna tomhet. Och frustrationen över att inte känna något.
Det pinsamma som hände häromdagen var att jag skar upp min arm. Eller rättare sagt båda armarna. Den ena ser ut som ett luffarschack-bräde (som Frugan så fint benämnde det). Den andra har fem stygn i sig. Det var sex från början, men ett ramlade loss idag. Det var inget självmordsförsök, såret sitter på ovansidan av armen. Det var bara ett desperat försök att känna något. Frustrationen got the better of me.
Jag vet att man inte skall prata om sådana saker. Jag vet att det är smittsamt, att det är något som sprider sig som löpeld. Jag tycker också det är pinsamt. Jäkligt pinsamt att jag inte klarar av mitt liv.
Jag har ju inget att klaga över, eller hur? Det finns inget konkret i mitt liv som man kan säga: DETTA ÄR FELET! Hade det varit så hade jag kunnat ändra på det. Så då måste felet ligga hos mig, eller hur?
jag är fel
Kommentarer
Trackback
