Singelliv och pojksnack

Jag har varit singel ganska länge nu, närmare bestämt nästan ett och ett halv år. Under denna tid har jag sällan känt att jag "vill ha någon" som det ibland uttrycks. Men det är fascinerande att se hur omgivningen antar att man är ute på jakt, att man vill ha någon, eller att man iaf har one night stands. Om jag har det eller ej, låter jag vara osagt, men faktum är att alla, förutom de som känner mig utomordentligt väl, helt enkelt antar att jag knullar runt. För sex är ju något som alla människor behöver, eller hur? Och förhållande är något som alla (läs tjejer) vill ha.

Det finns flera skäl till att jag inte har gett mig in i ett förhållande under detta 1 1/2 år.

  • Jag har inte hittat någon som jag har haft intresse av som jag har velat vara tillsammans med.
  • Jag ogillar bundenheten som jag känner i ett förhållande.
  • Jag är stark nog att inte behöva någon för att känna mig hel.
  • Det känns onödigt med förhållande.
Men för att blidka allmänheten (läs mina vänner) har jag nu gått med på att gå på en dejt. Jag vet inte riktigt när, men det kommer säkert att bli denna vecka. Och med anledning av detta satt jag och Frugan igår och hade en lång diskussion på balkongen igår. Balkongen är ett utmärkt ställe att diskutera på. Man kan röka, man kan titta på det brinnande huset och livet känns helt enkelt lite trevligare när man kan låta ens ord flyga ner på balkongen och sakta singla mot marken likt ett höstlöv.

Diskussionen ifråga handlade om män, pojkar och saker med snopp och vad man har för kriterier när det gäller pojkvänner. Diskussionen var lång och väldigt slingrig, och innehöll bland annat saker som att jag kan inte ha en pojkvän som...

...inte accepterar psykiska sjukdomar
...är oattraktiv i mina ögon
...inte har egna intressen
...är ute och super varje vecka
...inte minns saker som jag har sagt till honom
...inte kan föra en vettig diskussion
...inte tror på strukturer
...är sexist, rasist eller tycker att alla människor inte har lika värde
...inte har en samhällsanalys
...aldrig har läst en bok efter gymnasiet
...är en testosteronsvenne, eller som inte låter mig sköta mina egna konflikter
...röstade på alliansen
...osv i en lång lista.

Listan blev tillslut så lång att jag började frysa och vi gick in. Där tog diskussionen slut. Vi får återuppta den en annan dag. Jag bara undrar detta: Hur mycket krav får man ställa utan att det blir orimligt?


Ett annat tillägg kan göras: Ibland undrar de av mina vänner som vet att jag är bisexuell (dvs typ alla) varför jag aldrig skriver om tjejer. Det finns en anledning till detta. Tjejer har sin charm, speciellt när det gäller sex. Jag tror dock aldrig att jag skulle kunna ha ett förhållande med en. Eller rättare sagt: Jag känner mig inte lockad av att ha ett förhållande med dem. Jag kan knulla dem, bli kära i dem och till och med älska dem. Men jag känner mig inte attraherad av tanken på ett förhållande med någon av dem. Jag vet inte varför, jag har funderat mycket på det. Men inte kommit fram till ett svar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0