Ondska

Det finns ett ämne som gnager mig. Jag har valt att inte skriva om det här för att det är ett svårt ämne och jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men det känns som om jag måste få detta av mina axlar. Ämnet är ondska. Det som gör ämnet så svårt är att jag har inga svar; bara frågor.

  • Vad är ondska egentligen?
  • Måste det finnas något rationellt mål bakom ondska?
  • Eller kan ondska vara meningslöst?
  • Kan barn vara onda?
  • Är alla människor onda bara det att vi inte visar det?
  • Eller är det så att alla människor är goda och ondskan är en abnormalitet?
  • Kan något annat än människor vara onda?
  • Kan tex en sjukdom som cancer vara ondska?
  • Är det skillnad på om något är ont eller ondska?

Jag tänker mig ondska som en människa, någon som vet att den kommer att skada någon eller något, men gör det ändå. Som antingen inte bryr sig om hur andra känner, eller som tar glädje i andras smärta och lidande. Jag tänker mig inte cancer och HIV/AIDS som något ont, det finns ingen tanke bakom detta, det är naturen. Och naturen kan inte vara ond. Eller kan den? Den kanske kan vara ond, så som vi människor uppfattar det, men det kan inte vara ondska. Fast det resonemanget fallerar så snart man inser att människor också är en del av naturen. Eller är vi? Jag vet faktiskt inte.

Jag tror definitivt att barn kan vara onda. Tänk dig bara lille Peter som medvetet slår sin syster, trots att han vet att det kommer att göra ont på henne. Men han skrattar bara. Och han gör det inte för att han inte förstår bättre, han gör det just för att han vill att hon skall få ont. Är det så ondska börjar? Att man lär sig att det är okej att skada andra? Socialisering i sin finaste klänning.

Är ondska meningslöst? Eller finns det en mening? Är det sant att vi måste känna av ondska för att kunna känna av godhet? Måste vi se det svarta för att kunna se det vita? Är olycka nödvändigt för att vi skall kunna känna lycka? Är det ytterligheterna som håller oss borta från det stora grå?

Jag vill inte dra in religiösa förklaringar när det gäller ondska. Jag vill inte säga: "Det är gud" eller "Det är djävulen". Jag tror inte på sådant. Jag tycker att religion är den feges utväg och för att parafrasera Marx: Religion är opium för folket. Jag gillar inte religion, därför vill jag inte heller komma med heliga förklaringar till profana dilemman.

En historieprofessor jag hade förra våren sade att ett dilemma är ett problem med flera lagar. Ondska är ett dilemma. Hur man än vrider och vänder på det återkommer man alltid till frågan: Vad är ondska egentligen? Och när man börjar fundera ordentligt så frågar man sig: Är jag ond?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0