Mitt liv är till för mig...?
Det känns som om jag har fastnat halvvägs upp för berget. Nedanför mig kan jag se människor röra sig, jag kan höra barnen gråta. Ibland passerar människor mig, ibland ser jag dem sträva nedanför, ibland stannar någon upp vid min sida ett litet tag. Ovanför mig är det snårskog och dimma, jag kan inte se varken stigen eller målet.
Inatt drömde jag att jag såg mig själv sitta på en stol i köket, vänd mot väggen. Mina händer låg mot väggens vita yta, det rann blod från dem. Jag såg mig själv skrika - paniskt, rasande - men jag kunde inte höra det. Det rann blod ur min mun. Jag såg hur jag själv inte kunde andas - men jag skrek ändå.
Jag börjar tro att mitt liv är till för mig. Det är en underlig känsla. Så befriande, så fängslande. Jag har lagt denna börda på mina axlar, då borde jag också kunna rasera den, eller hur?
Inatt drömde jag att jag såg mig själv sitta på en stol i köket, vänd mot väggen. Mina händer låg mot väggens vita yta, det rann blod från dem. Jag såg mig själv skrika - paniskt, rasande - men jag kunde inte höra det. Det rann blod ur min mun. Jag såg hur jag själv inte kunde andas - men jag skrek ändå.
Jag börjar tro att mitt liv är till för mig. Det är en underlig känsla. Så befriande, så fängslande. Jag har lagt denna börda på mina axlar, då borde jag också kunna rasera den, eller hur?
Kommentarer
Trackback
