charlyene against the world

Jag är 24 år gammal (eller ung om du hellre väljer att se det så). Man kan tycka att jag borde ha bestämt mig vid det här laget. Bestämt mig vad jag egentligen vill göra av mitt liv. Visst, jag pluggar, går en utbildning som jag (tror att jag) trivs med, men den kommer egentligen inte att leda någonstans. I några år nu har mitt sikte varit inställt på att forska - men är det realistiskt? Jag vet inte vad mina valmöjligheter är. Ju mer jag tänker på det, desto snävare tycks min stig bli.

Jag har inget sinne för naturvetenskapliga ämnen. Jag är usel på matte (det är mitt största problem inom detta område), jag bryr mig inte speciellt mycket om miljön och jag förstår inte fysik. Visst, jag gillar att läsa om big bang, universum, födelse, död, teorier... Men jag är inte direkt duktig inom området, jag förstår inte relativitetsteorierna hur mycket jag än får dem förklarade för mig.
    Jag skulle kunna bli biolog. Vara ute i naturen och titta på djur och växter, men jag ser ingen större mening med det. Så naturvetenskapen är en stängd dörr för mig.

Ett tag tänkte jag att jag ville undervisa. Men jag insåg att det är för snävt. Inte på så sätt att ämnena är för snäva, utan pressen - att alltid behöva bry sig om elever som inte bryr sig, att alltid behöva tänka på att eleverna egentligen inte vill vara där, att inte kunna motivera, att ha en skolledning som lägger sig i och att behöva bekymra sig över att pengarna till skolorna inte räcker till.

Jag vill inte bli läkare för jag tycker inte om sjuka människor. Jag kan inte bli psykolog för jag har inte sinne för stora delar av psykologin. Delar av hjärnan och vår likhet med aporna - det lockar mig inte, snarare blir jag bortstött av det. Man skulle kunna säga att jag skulle kunna gå utbildningen och sedan göra som jag vill, men jag skulle inte vilja lyssna på andra människors problem hela dagarna. Jag skulle inte kunna slappna av, jag skulle ta med mig jobbet hem. Gubbla, fundera och aldrig vara riktigt ledig. Eller så skulle jag slå över - inte kunna göra mitt jobb för jag skulle inte bry mig tillslut.

Jag förstår mig inte på datorer - så det området är uteslutet. Jag kan grunderna, det jag behöver för att kunna maila, surfa, skriva, kolla på film osv... Men inte mer. Och jag är inte intresserad av att lära mig mer.
Jag vill inte bli journalist för jag vill inte behöva skriva bara om det som andra tycker är intressant.
Eftersom jag inte förstår matte kan jag inte heller bli ekonom. Jag har heller inget vidare minne, därför skulle jag inte kunna bli jurist. Jag vill heller inte bli jurist för det känns som om jag skulle fastna i det där träsket av att läsa paragrafer som jag avskyr. Jag är inte direkt intresserad av lagar - jag bryr mig inte speciellt mycket om skrivna lagar. Det är också ett minus om man skall bli jurist.

Vad är jag då intresserad av? Människors beteende. Varför människor handlar, hur människor handlar. Krig, internationella relationer, vad som räknar som normalt och onormalt, normer, strukturer. Då borde ju de ämnen som jag har läst än så länge - historia och sociologi - vara utmärkta, eller hur? Men som sagt, vart kommer de att leda? Jag skall läsa sociologi B i vår. Sedan får jag se. Kanske internationella relationer härnäst. Fast det känns som om det skulle vara en flykt - ett sätt att studera ett område som jag aldrig kommer att se.

Jag skulle kunna läsa statsvetenskap. Makt har alltid intresserat mig. Man kan säga att makt är det som intresserar mig mest hos människor. Makt- och kontrollbehov. Men hur gör man ett jobb av detta?

Jag har också problemet att det känns som om jag är fast i systemet. Och nu pratar jag inte om skolsystemet, utan det STORA systemet - samhället. Jag måste erkänna att jag är livrädd för att bli bidragsberoende, livrädd för att inte klara mig själv, livrädd för att bli fattig. Visst man är fattig som student, men jag behöver inte vända på varenda krona om jag inte vill, jag klarar mig och det ganska gott, med sparade pengar. Jag skulle kunna börja jobba igen om jag kände att jag ville ha mer pengar.

Men det känns som om att om man inte strävar uppåt faller man hjälplöst neråt. Jag vet inte om det är så, eller om jag bara har inbillat mig det. Men det känns som om livet är en kamp. En kamp för brödfödan.

Är det därför som vi älskar saker som "Lord of the Rings" och "Harry Potter" för att det finns så tydligt gott och ont och alltid en hjälte som vinner? För att om livet såg så ut skulle det vara mycket enklare. Alla kan kämpa mot ett mål om man bara kan se det. Jag kan inte se mitt mål. Jag kan inte ens se stigen framför mig.

Jag har ingen tro om framtiden. Jag tror att när jag är pensionär får jag dö i fattigdom om jag inte har lyckats bli rik innan dess. Jag tror att samhället blir alltmer individualiserat och det blir snart "survival of the fittest" som gäller, bara det att det kan inte vara så att den starke alltid överlever, för människor hindras av saker som de inte råder över. Strukturer, sjukdom, dödsfall... Otur. Så det blir helt enkelt så att den som har mest tur överlever. Den som har turen att födas in i "rätt" familj, turen att komma in på den utbildning som kommer att eftersökas, turen att välja rätt. För val handlar inte om rationalitet - för jag vet inte vad som skulle vara ett bra val.

Världen snurrar för fort och jag känner mig extremt liten. Och det känns inte som om jag kommer ha någon vidare tur i mitt liv.

Har du?